Min cykel är blå, himmelsblå och gammal. Varje vår putsar jag den med stålull och diskmedel. Varje vår är min cykel skinande blå och utan gnissel eftersom jag smörjt kedjan med olja. Varje vecka, året om, trampar jag minst fyra mil. Till jobbet och hem. Reflexen på styret klånkar i vinden, behöver ingen ringklocka.
Min cykel går inte sönder får inte gå sönder - bussar går aldrig i tid. Jag vill själv bestämma om jag ska bli sen. (Inget ont om kollektivtrafik men jag cyklar.)
Jag räknar mina tramptag jag sjunger högt för mig själv jag cyklar i motvind i medvind.
Meditation: cykla vägen till jobbet och blunda utan att bromsa. Utan tvekan.
1 kommentar:
Åh vad jag känner att jag gillar din blogg, Aili!! Jag kommer kika in här Jändigt och Stämt! Det kan jag lova!
Skicka en kommentar